Oron bet sig fast i magen när jag åter fick syn på honom. Minerna spolas våldsamt tillbaka, hur han svek mig och fick mig att göra stora misstag. Jag hoppades stort att han inte skulle få syn på mig då jag försökte tränga mig igenom folkmassan, ut på gatan, ut från den idiotiska killen som just nu var i samma rum som jag. Men långt kom jag inte innan jag kände en hand på min axel.
”Taylor.., är det du?”, sa en röst jag tycktes känna igen.
Jag bet mig löst i tungan då jag kom på vem det var rösten hörde till. Jag vände mig om och fick se han stå där.
”Ja.. det är jag”, sa jag och log ett fejkat leende.
”Det var ju inte igår precis”, sa han och försökte dra in mig i en kram, lyckligt nog lyckades han inte.
”Nej det var det ju inte”, sa jag besvärat.
”Hur mår du?”, sa han och försökte le ett charmigt leende.
”Jo det är bra.. Men du jag måste verkligen iväg jag måste..”
”Kan vi inte träffas någon dag?”, avbröt han mig och log svagt.
Dom orden hög tag i mig rejält och drog mig våldsamt tillbaka till tiden då han stod i min dörröppning och frågade exakt samma sak.
 

Ett år tidigare.
Jag ryste till då ännu än kall vindpust träffade mina bara armar. Jag kollade mig slött omkring i väntan på Abigail som aldrig tycktes komma. Jag bet mig nervöst i läppen när tanken om vad som väntade slog mig. Det var idag jag och Abigail skulle gå till skivbolag efter skivbolag och se om jag kunde få skivkontrakt, precis vad jag hade gjort i 12 års åldern. Ingen av studiorna  var intresserad hur många jag än gav en demoskiva där jag hade spelat in när jag sjöng.  Så jag la det undan, men nu fem år senare försöker jag igen. Det där skivkontraktet ska bli mitt.  Jag ville helst ha med mig min mamma men när hon fick chansen att åka till Paris i tre veckor med pappa kunde hon inte motstå att tacka jag till erbjudandet. Men efter 7 års vänskap med Abigail kände jag mig ändå ganska säker med henne.  Jag  suckade lättat då Abigail äntligen kom ut ur huset. Jag och Abigail befann oss just nu hos min mormor där vi hade fått chansen att bo dom tre veckorna mamma och pappa var borta eftersom dom vägrade att lämna mig ensam hemma. Jag hade ju Austin men han envisades med att sova hos en kompis och om han skulle få göra det, skulle jag få ha med mig Abigail till mormor!
”Så..”, sa Abigail då hon stod vid min sida utanför grinden som ledde in till den lilla trädgård mormor hade på framsidan av huset.
”Det tog tid”, suckade jag.
”Du vet.. jag visste inte om jag skulle ha håret i en fläta för en gångs skull..”, flinade hon.
”Abigail, du skämtar? Bli lite mer kille, snälla”, sa jag och puttade henne lätt i sidan.
”Du är ju mycket mer kille Taylor”, skrattade hon och puttade tillbaka.
Vi stannade vid den lagom vältrafikerade gatan och kollade oss omkring efter busshåll platsen. Varken jag eller Abigail var inte speciellt vana vid det här stället och hittade därför inte alls bra, vilket var ganska tråkigt eftersom jag alltid velat ha bättre kontakt med min mormor.
”Där!”, sa Abigail och pekade bort mot en skylt en bra bit bort som lyste gul.
Vi började sakta gå mot busshåll platsen eftersom vi visste att det var en stund innan bussen skulle anlända. Buss var inte det bästa fordonet att ta sig runt i Nashville med, men när man har släkt med mycket sysslor får man sköta åkandet själv.
”Nå.. är du spänd?”, avbröt Abigail mina dagdrömmar.
”Jo.. lite. Jag hoppas mest.”, log jag och stannade till då vi var framme vid busshåll platsen.
”Du lever minst sagt på musiken så du måste få ett skivkontrakt”, sa hon och log varmt.
”Abigail..”, log jag och kramade henne.
Abigail betydde verkligen någonting för mig. Vi blev vänner då vi träffades i skolan vid 10 års åldern. Jag var den nya i den gigantiska skolan och jag var minst sagt orolig över att jag inte skulle få några vänner. Men sedan när jag blev placerad bredvid Abigail blev vi vänner med en gång och sedan dess har vi varit jätte tajta. Om jag skulle förlora henne skulle jag förlora halva mig. Hon var alltid stöttande och hade en sådan där rå humor som ändå var jätte kul. Ännu en gång avbröts mina dagdrömmar, men nu av att bussen stannade till framför oss. Vi ställde oss längst bak i kön som hade billdats av ivriga människor som ville på bussen.
”Då åker vi till Nashville”, log Abigail när hon gett pengarna till chauffören.
”Yes!”, sa jag ganska högt när även jag gett pengarna för bussresan.

Då var det här första delen! Nästan igenting stämmer med vad som egentligen hände när Taylor blev känd. Utan allt kommer från min fantasi. Kanske lite tråkigt kapitel men någonstans måste det börja. 
Lite om blogg designen, den är inte riktigt klar än men förhoppningsvis är jag klar med den snart. 
Nästa del kommer förmodligen imorgon! :) //