Enchanted by you. - Del 10.
"Du, vad heter du egentligen? Det är lite jobbigt att kalla dig ´killen i min parallel klass´ hela tiden", flinar jag. HAn skrattar till.
"Joe, och du är Taylor..", säger han och sträcker fram handen.
"Joe.. fint namn", ler jag.
"Taylor är också fint", flinar han.
"Så.. nöjd med festen?"
"Nja, har varit på fräsigare fester", säger han och kollar sig omkring.
"Jag tycker den här är fräsig nog"
"Det där flinet skrämmer mig", säger jag och rynkar på ögonbrynen.
"Jaså..", säger han igen och flinar ännu bredare.
"Sluta, jag går härifrån", ler jag och blundar.
"Äsch, jag ska sluta"
"Vad?", ler han.
"Nej, inget", säger jag och tittar ner i marken.
"Blev du lämnad ensam av Abigail?", flinade han.
"Typ, ja. Hon såg Harry.. om du vet vem han är", säger jag och kollar upp.
"Klart jag vet vem han är! Man vet väl vem sina bästa vänner är", säger han.
"Ni är bästa vänner alltså..", ler jag.
"Ja! Och bara mellan oss..", säger han och lutar sig närmare mig. "Han är stört kär i Abigail"
"Antar att Abigail snart kommer ha en pojkvän", flinar jag.
Han rycker lätt på axlarna och kollar sig omkring.
"Vem är din flickvän?", far det helt plötsligt ur mig.
"Höh?", säger han och vänder blicken mot mig.
"Bara nyfiken", säger jag snabbt.
"Åh, hon heter Camilla. Hon är... speciell"
Betoningen han gör på speciell gör mig tveksam. Kanske dom inte hade ett bra förhållande just nu. Och jag vet inte varför men innerst inne är jag hur glad som helst över att Joe verkar tveksam över förhållandet. Det känns lite som att jag vill att det inte ska vara Joe och Camilla utan Joe och.. Äsch nej vad tänker jag med. Jag skakar snabbt på huvudet. Joe kollar konstigt på mig.
"HÖRRU JOE SNYGG TJEJ DU HITTADE!", ropar en av dom. Jag kollar bak mot Joe som bara himmlar med ögonen.
"BLIRRE MYCKET HÅNGEL NU DÅ?", skriker en annan person. Jag känner hur jag börjar rodna.
"Lägg av Micheal hon har huvudvärk", säger han och öppnar en av dörrarna. Vi kommer in i ett ytterst litet rum med blåa väggar. Mot en av väggarna står en säng och någon meter ifrån den står ett skrivbord och en liten garderob. Överallt på väggarna hänger affischer på basket spelare i lila dräkter.
"Det är väldigt fint", ler jag. Han sätter sig på sängen och kollar sig omkring.
"Tack" Det blir tyst. Vad säger man nu? Fint överkast du har på sängen eller vilket trä är skrivbordet gjort av, jag tycks känna igen det. Det var väl något att säga. Jag kör på dom om inte han säger något, nu. Jag ska precis öppna munnen för att beröma hans överkast men Joe hinner före mig.
"Kom och sätt dig", säger han och klappar på platsen bredvid honom. Jag tvekar först lite men går sedan och sätter mig bredvid honom.
Ni får ursäkta språket här i den sista raden, men vill uttrycka hennes vrede. Vem tror ni det kan vara? xx
Enchanted by you. - Del 9.
”Så ni kom!”, sa han glatt.
”Är det DU?”, sa Abigail irriterat.
”Men hur kan du?..”, började jag.
"Du sa i affären att du och Abigail bodde här ute.. Så jag följde efter er när ni gick hem därifrån.. inte så svårt", flinar han.
Jag sneglar på Abigail och ser hur hon blänger på mig surt. Bäst att säga något innan hon gör.
"Men hur vet du vilka vi är?", säger jag snabbt.
"Skolan.. Eran parallel klass.", svarar han.
"Går inte du i skolan här?", säger jag förvånat.
"Jag blev utslängd..", säger han och flinar obehagligt.
"Får vi komma in?", säger Abi helt plötsligt.
"Välkomna", säger han och går in.
Jag och Abi följer villigt efter in. Musiken dunkar i hela huset och över allt dansar det runt främmande folk. Jag är inte typen som gillar fester, inte alls.
"Det här känns inte bra", säger jag tyst till Abi. Men eftersom att jag inte får något svara antar jag att musiken är för hög för att Abi ska kunna höra mig. Killen, som antagligen gick i våran parallel klass har försvunit bland alla folk.
"Vad gör vi nu då?", skriker jag till Abi.
"Dansar", flinar hon. På stället där vi står börjar Abi göra några töntiga rörelser i tackt med musiken. Jag skrattar högt åt henne innan jag också börjar göra några konstiga rörelser.
Kvällen går ganska fort för min och Abigails del. Vi dansar, äter och pratar med nya människor. Men när både jag och Abi känner huvudvärken komma krypandes bestämmer vi oss för att festen nog borde ta slut för min och Abigails del. När jag precis kommit fram till dörren drar Abigail mig i armen.
"Det är Harry", säger hon och nickar bort mot en lång kille med mörkt kort hår.
Harry, en av Abigails största dröm killar. Hon är stört kär i honom. Och hon har tur, han är singel.
"Gå fram och prata med honom", ler jag.
"Men vi skulle ju gå hem.."
"Jag vet att du vill prata mer med honom en att gå hem"
"Är det okej Taylor?", säger hon försiktigt.
"Ja Abi! Jag väntar här. Prata inte för länge bara"
"Åh TACK Taylor", säger hon och ger mig en snabb kram innan och börjar tränga sig fram mot Harry. Jag ler åt Abigails hål då hon börjar prata med Harry. Det ser ut att gå bra. Tänk om dom skulle bli ihop. Abigail skulle bli helt till sig, Hon har velat ha en pojkvän i ett år men har inte vågat prata med någon. Även om jag inte gillar att tänka så, så känns det lite som att jag också vill ha en pojkvän. Frågan är bara vem i så fall. Men vem vet min blivande pojkvän kanske är närmare mig än vad jag tror.
"Hej..", säger någon helt plötsligt och väcker mig från mina tankar. Jag vänder mig om och får se honom igen. Killen i min parallel klass.
"Du, vad heter du egentligen? Det är lite jobbigt att kalla dig ´killen i min parallel klass´ hela tiden", flinar jag. HAn skrattar till.
"Joe, och du är Taylor..", säger han och sträcker fram handen.
Här är det! Jag glömde återigen bort bloggen och reste bort. Men nu är en ny del här! Skriver mer senare men just nu har jag idé till en ny design! :) Feedback? xx
Enchanted by you. ~ Del 8.
Tidigare.
”Så du har absolut inte sagt till någon att vi är här ute?”
”Nej.. inte vad jag vet”, sa jag fundersamt.
”Ingen?..”
”Eller jo.. kanske”
Det var slut på andra veckan här hos mormor. Det kändes otroligt skönt med Fredag fastän vi var lediga. Det var nu tre dagar sedan jag och Abigail hade försökt oss på det här med skivkontrakten. Ännu hade ingen hört av sig, men jag hoppades fortfarande. Just nu stod jag och Abi och trängde oss i en av mormors två toaletter. Efter mycket prat hade Abigail lyckats övertala mig för att gå på den ´mystiska festen´. Jag hade medgett efter ett tag att det kanske var lite spännande ändå.
”Hoppas det är någon het kille som har festen”, log och Abi samtidigt som hon kletade på mascara på hennes långa ögonfransar.
”Det skulle du gilla va”, sa jag medans jag intensivt rotade runt i Abigails stora sminkväskan efter något läppglans.
”Hoppas det inte är han.. vad heter han nu.. Richard! Han i B. Han är så.. äcklig”, sa hon och grimaserade.
”Jag är klar nu”, sa jag snabbt ”Är du?”
”Snart.. gå ner du så länge”
Jag gick ut ur badrummet och ner i hallen. Jag granskade noga klänningen jag hade på mig, så att den var fri från smink. Jag hade på mig en vit klänning, inte så smart ifall jag skulle vara klumpig nog och spilla dricka över hela mig. Men jag hade inte med mig någon mer ´fin´ klänning hit till mormor. Jag kollade upp mot trappan då Abigail kom ner. Hennes blåa klänningen svajade till då hon hoppade ner för det näst sista trappsteget.
”Vad tycks?”, sa hon och sträckte upp armarna i luften och snurrade runt.
”Abigail.. du är superfin”, log jag.
”Tack Tay”, sa hon och klappade mig på ryggen. ”Kom igen nu! Festen börjar snart”, sa hon sedan och stack ner fötterna i hennes svarta klackar.
Jag gjorde likadant, fast i mina vita ballerinaskor.
”Färdig?”, sa jag och öppnade dörren.
”Let´s party!”, sa hon och gjorde någon töntig dans samtidigt som hon gick ut igenom dörren.
Jag skrattade och himlade med ögonen innan jag följde efter Abigail ut.
”Så om adressen stämmer ska det ligga ditåt”, sa jag och pekade med hela handen åt höger.
Jag och Abigail började sakta gå i mörkret. Det var ovanligt varmt för att vara Januari.
”Så du hade absolut inte sagt till någon att vi var här ute?”, sa Abigail.
”Nej inte adress, inte någonting”, sa jag och skakade på huvudet.
Men det var då tanken slog mig. Jag hade ju faktiskt sagt till någon att jag var här ute. Men han kunde väl ändå inte gå i våran skola? Det tar ju minst 40 minuter att åka härifrån in till skolan vi går i. Och hur kunde han veta att vi bodde här? Och jag hade aldrig sett honom i skolan, så hur kunde han? Om jag skulle säga till Abigail att jag faktiskt hade sagt till någon att vi var här och att det var just till honom, skulle hon bli total sur. Det kändes lite som att Abigail tog det här lite som jag borde ta det. Jag tycker han värkar snäll, hon tycker han värkar dum i huvudet.. och het.
”Så det borde vara här va?”, sa Abigail och stannade framför ett ganska stort hus. Man kunde redan se lampor leta sig ut genom fönstren och blicka ut på gatan.
”Det borde vara här”, sa jag och började sakta gå mot dörren.
”Wow, partyt börjar om tio minuter, men dom är redan i full gång!”, sa hon och knackade hårt på dörren.
Det tog några sekunder innan dörren öppnades upp och en lång kille stod framför oss.
Jag visste det.
”Så ni kom!”, sa han glatt.
”Är det DU?”, sa Abigail irriterat.
”Men hur kan du?..”, började jag.
Blir så sur på min dator som vägrar fungera, typ igenting funkar! :( Så tyvär blev det ett kort kapitel. Ska se om jag kan fixa det. Jaja, he´s back! :) Feedback? xx
Enchanted by you. ~ Del 5.
Tidigare.
”ABIGAIL SKIVORNA ÄR TRASIGA!”, sa jag och tog upp bunten med halva skivdelar.
”Hur kunde det gå till?”, sa hon tvärt.
”Vem bryr sig! Abigail vi kommer inte kunna gå till några mer skivbolag! För vi har inge mer SKIVOR!”
”Ingen endaste skiva har klarat sig..?”
”Nej!”, sa jag och kände hur allt brast inom mig.
Skivorna var inte billiga att göra och jag hade bara hunnit med två skivbolag innan skivorna var trasiga. Jag var kall, blöt och lerig och hela min dröm hade spruckit.
”Vi kanske ska gå hem”, mumlade Abigail och började gå mot busshållplatsen.
Jag öppnade sakta dörren in till mormors hus. Det ösregnade även här utanför Nashville så därför var hela huset tänt.
”Mormor, vi är hemma”, ,ropade jag.
”Är hon hemma?”, sa Abigail då vi inte fick något svar.
”Nej för det är tänt i hela huset”, sa jag ironiskt.
”Äsch”, sa hon och hängde av sig sin blöta kofta.
”Jag går upp och byter kläder”, sa jag tyst och halvsprang upp för trappan.
Jag kollade för säkerhets skull in i mormors rum för att se om hon var okej, vilket hon var. Hon satt vid hennes minst 10 år gammla skrivbord och bläddrade igenom papper i lugn takt. Jag knackade på dörrkarmen och gick in.
”Hej mormor”, log jag.
”Hej gumman”, sa hon och kollade upp mot mig. ”Ni är hemma tidigt”
”Det gick inte så.. lyckat”, suckade jag.
”Gumman, vad gick fel?”, sa hon oroligt.
”Skivorna gick sönder, efter två skivbolag.”, sa jag och kände hur tårarna började rinna. ”Det här är verkligen något jag vill och har drömt om. Det här kanske är töntigt men..”, sa jag och satte mig på sängen.
”Gumman det är inte töntigt alls. Du har velat bli en sångare väldigt länge.”, sa hon och satte sig bredvid mig.
”Och vad ska mamma och pappa säga? Jag har slösat pengar på något som bara.. poff, förstörs”, sa jag och torkade tårarna som var på väg ner för mina kinder.
”Åh, gumman. Oroa dig inte, dom kommer förstå”, sa hon och la en tröstande hand på min axel.
Jag nickade bara till svar.
”Vad blöt du är”, log hon.
Jag skrattade till och kollade upp mot henne.
”Tack.. mormor”, sa jag och reste mig upp.
”Byt kläder och hitta på något kul med Abigail sen”, log hon.
Jag gick ut från hennes rum och in i mitt och Abigails rum istället. Jag tog snabbt av mig dom blöta kläderna och satte på mig torra. Jag var precis klar när Abigail kom in i rummet.
”Har du gråtit?”, sa hon och kollade oroligt på mig. Abigail var bäst på att tyda om någon hade gråtit.
”Äsch Abi, du vet.. allt som hände idag. Svårt att smälta.”, sa jag och ryckte lätt på axlarna.
”Jag slår vad om att någon och bolagen kommer ringa”
”Vem vet”, sa jag tyst.
”Men seriöst, varför tog du inte emot pengarna av killen?”
”Abi, det var en olyckshändelse. Inget han kan hjälpa.., och egentligen var de mer den där tjejens fel inte hans”
”Jaja..”, sa hon och satte sig på en av dom två sängarna. ”Men okej bortsätt ifrån vad han gjorde, var han riktigt het”, flinade hon.
”Abi när började du tänka på killar?”, skrattade jag.
”Taylor inse jag är lika mycket tjej som du”, sa hon och kastade en kudde på mig.
”Ey”, sa jag och kastade tillbaka den. Det hela slutade med att rummet var täckt av fjädrar från kuddarna och jag och Abi liggandes på golvet, skrattandes.
”Jag är fortfarande hungrig”, sa Abi tillslut.
”Jag med”, sa jag och reste mig upp. ”Kom igen vi går till affären”
”Måste vi gå ut i regnet igen?”, stönade hon.
”Affären är bara ett stenkast bort, kom igen”, sa jag och började sakta gå ut från rummet.
”Okej då”, suckade hon. ”Jag ska bara uträtta lite behov”, flinade hon.
I väntan på Abi tog jag upp mobilen för att gå in på twitter, vilket jag inte hade gjort på en månad. Jag skrev snabbt ihop en tweet och log mot den när den var klar.
Taylor Swift. @taylorswift13
If I didn´t have Abi, my life would be crap right now.
Väldigt kort och tråkig del, men hinner tyvär inte skriv mer just nu.
Ni får en till del ikväll! Glöm inte rösta på designen i inlägget under här. Feedback? xx
Enchanted by you. ~ Del 4.
Tidigare.
”Han lät faktiskt riktigt intresserad”, sa Abigail när vi kom ut.
”Äsch, han lät lika intresserad som Oliver”
”Wohohohooo Taylor får två skivkontrakt”, log hon.
”Men när jag säger att dom lät lika intresserade har Taylor just nu noll skivkontrakt..”, sa jag, ”Nå.. vart vill du gå och äta?”
”Mc Donald´s!”, sa hon snabbt.
”Abigail vill bli fet”, flinade jag.
”Äsch kom igen, jag vet att du gillar cheeseburgare mer än något annat!”, sa hon och började gå mot hållet Mc Donald´s låg.
”Okej, du vinner”, skrattade jag och gick efter.
När vi väl kom fram förvånade vi oss över att det var ovanligt lite folk. Mcdonald´s var en av dom populäraste snabbmatkedjorna i Nashville så det brukade alltid vara minst fem kassor öppna med ringlande kö bakom sig. Men denna dag var det bara två kassor öppna med några få personer bakom sig.
”Vad vill du ha?”, sa Abigail och kollade upp på menyerna som satt ovanför kassan. ”Oh nej, vilken dum fråga. Hur många cheeseburgare vill du ha?”, fyllde hon snabbt i.
”Ha-ha-ha..”, sa jag irriterat. ”Bara för att du tror att jag vill ha cheeseburgare tänker jag testa något annat..”, sa jag och kollade upp på menyerna.
”Jag tar en cheeseburgare och.. vatten tror jag”, sa Abigail och gick bort mot en av kassorna.
”Amen okej då, jag tar en cheeseburgare och vatten jag med”, sa jag och gick efter Abigail.
”Jag visste det”, sa hon nöjt.
Jag orkade inte svara på frågan utan väntade på att vi skulle få beställa.
När vi väl hade brickan med maten på i våra händer sökte vi intensivt med blickarna efter ett bord.
”Där är ett fint och rent bord”, log Abigail och började sakta gå bort mot ett av borden.
”Jag ska bara hämta salt”, sa jag efter henne och började sakta gå mot stället där dom hade salt. Jag rotade runt bland de små salt paketen i försök att få ett paket ingen hade rört. Sådan är jag, petig och perfekt. Bredvid mig slöt en kille som såg ut att vara i min ålder för att hämta något och även någon som såg ut att vara hans flickvän.
”Hej”, sa han tyst.
Jag nickade bara till svar och fortsatte rota runt. Jag sneglade lätt på honom då hans flickvän konstigt nog började kittla honom.
”Sluta”, skrattade han och innan jag ens han tänka hade han slått till min bricka underifrån och jag hade fått allt vatten över mig.
”Vad gör du?!”, skrek jag.
”Oj, ehm förlåt det var bara en reflex, ehm..”, sa han och tog servetter för att försöka torka mig.
Abigail kom snabbt fram till mig och blängde på killen samtidigt som hon tog servetterna han hade i handen.
”Ni kan väl inte busa när det är människor omkring?”, röt hon.
”Ursäkta att vi vill ha lite kul”, sa tjejen kaxigt.
”Sluta”, mumlade killen och kollade allvarligt på henne.
”Då kan ni väl betala för våran mat. Vi ska hem så hit med pengarna”, sa Abigail och sträckte fram handen.
Jag flinade svagt åt det Abigail nyss sagt, men flinet försvann tvärt då jag kände allas blickar bränna i ryggen. Killen tog upp sin plånbok ur bakfickan och skulle precis ge oss pengar innan jag hejdade honom.
”Det behövs inte, tack ändå”, sa jag snabbt och började gå mot dörren.
Abigail kollade surt på honom en sista gång innan hon slöt upp bredvid mig.
Ute spöregnade det och varken jag eller Abigail hade jackor eller paraplyn.
”Ush..”, sa jag då vi började gå i regnet.
”Vilka idioter.”, sa Abigail och drog koftan hon hade på sig tätare om till sig.
”Abigail släpp det”, sa jag allvarligt.
”Men... okej då. Hur gick det med skivorna?”
Jag öppnade väskan och såg till så att skivorna var okej.
”Dom lever”, sa jag och började små springa. ”Det finns ett ski..”, var det ända jag hann med innan jag tappade uppfattningen för ett tag.
”Taylor hur gick det?!”, sa Abigail och sprang fram till mig.
Just då insåg jag att jag låg ner i en lerpöl.
”Du snubblade på stenen”, sa hon och hjälpte mig upp.
”Aj!..”, sa jag då jag stod upp och först då kände smärtan i hela kroppen.
”Går det bra?”, sa hon oroligt.
”Ja..”, sa jag och öppnade väskan för att se så att skivorna var okej. Men det var dom inte.
”ABIGAIL SKIVORNA ÄR TRASIGA!”, sa jag och tog upp bunten med halva skivdelar.
”Hur kunde det gå till?”, sa hon tvärt.
”Vem bryr sig! Abigail vi kommer inte kunna gå till några mer skivbolag! För vi har inge mer SKIVOR!”
”Ingen endaste skiva har klarat sig..?”
”Nej!”, sa jag och kände hur allt brast inom mig.
Skivorna var inte billiga att göra och jag hade bara hunnit med två skivbolag innan skivorna var trasiga. Jag var kall, blöt och lerig och hela min dröm hade spruckit.
”Vi kanske ska gå hem”, mumlade Abigail och började gå mot busshållplatsen.
Ganska kort del.. aja. Nu hände det lite i alla fall. Kommer hände mer.
Tror ni killen kommer komma tillbaka? Feedback? :) xx
Enchanted by you. ~ Del 2.
Abigail betydde verkligen någonting för mig. Vi blev vänner då vi träffades i skolan vid 10 års åldern. Jag var den nya i den gigantiska skolan och jag var minst sagt orolig över att jag inte skulle få några vänner. Men sedan när jag blev placerad bredvid Abigail blev vi vänner med en gång och sedan dess har vi varit jätte tajta. Om jag skulle förlora henne skulle jag förlora halva mig. Hon var alltid stöttande och hade en sådan där rå humor som ändå var jätte kul. Ännu en gång avbröts mina dagdrömmar, men nu av att bussen stannade till framför oss. Vi ställde oss längst bak i kön som hade billdats av ivriga människor som ville på bussen.
”Då åker vi till Nashville”, log Abigail när hon gett pengarna till chauffören.
”Yes!”, sa jag ganska högt när även jag gett pengarna för bussresan.
Jag kollade mig fascinerat omkring när vi klev ut ur bussen. Visst, jag bodde i Nashville och hade sett samma ställe flera gånger men ändå var jag alltid lika förundrad av staden. Och, ja.. efter en vecka 40 minuter utanför Nashville får man bli fascinerad när man återvänder.
”Så vart börjar vi?”, log Abigail och kollade sig omkring.
”Jag har för mig att Nashville Productions ligger ditåt”, sa jag och nickade åt höger.
”Du ’har för dig’?”
”Nej jag vet”
”Varför sa du att du då att du hade för dig?”
”Men gud Abigail, var inte sådan bebis”, skrattade jag och började gå mot hållet jag hade dirigerat oss till.
Byggnaden vi anlände till var stor och några centimeter under taket satt skylten som visade att vi hade kommit
till Nashville Productions.
”Då var vi här”, log Abigail.
Jag nickade till som svar innan jag sakta började röra mig mot dörren som ledde in. Innanför dörren möttes vi av en stor entré. Den var mycket väl utsmyckad. Olivgröna väggar, tavlor här och var med olika kändisar (som jag gissade dom hade skapat) och vita fåtöljer som stod här och var i rummet. Jag granskade receptionisten som satt bänkad i ett stort trä bås som stod mitt i rummet. Hon verkade minst sagt upptagen när hon irriterat pratade med någon i telefon och rotade runt på skrivbordet som var fyllt med papper. Jag kollade osäkert på Abigail.
”Jag tror hon är klar snart”, sa hon och gick sakta fram till receptionisten.
Receptionisten kollade stressat upp på oss då vi kom fram till disken. Hon sa några snabba ord till personen på andra sidan luren som var väldigt svåra att uppfatta innan och snabbt klickade bort samtalet.
”Hejsan, kan jag hjälpa er?”, sa hon och log ett fejkat leende.
Jag rotade runt i väskan jag hade hängande över min axel och letade ivrigt efter ett papper där Abigail hade hjälpt mig skriva ner personerna jag skulle ge demoskivan till. Jag suckade lättat när jag lyckades fiska upp pappret. Jag försökte snabbt tyda hennes snirkliga handstil innan jag kollade glatt på kvinnan som satt i receptionen.
”Jag söker..”, jag kollade ner på pappret för att läsa namnet, ”Oliver.. Pandanf.. Pá.. Åh! Oliver Pandanforth”, sa jag och skämdes lite över min svårighet att uttala namnet.
Receptionisten skrattade till lite och kollade på mig.
”Något speciellt du vill honom? Om du har ett meddelande kan jag skriva upp det här!”, sa hon och kollade ner på datorn hon hade snett framför sig.
”Jag skulle lämna en demoskiva till honom”, sa jag och bet mig nervöst i läppen.
”Okej, Oliver sitter i ett möte just nu.. Du vet han är en mycket upptagen man.”, sa hon. ”Men mötet slutar om fem minuter så sätt er där borta och vänta ni.. Vad är era namn?”, sa hon och tog fram ett blankt papper och penna.
”Taylor..”, sa jag snabbt.
”Efternamn?”, sa hon och skrev ner det jag nyss sagt.
”Swift”
”Okej.. och du?”, sa hon och kollade upp på Abigail.
”Abigail Anderson”, sa hon och log.
”Bra.. som sagt sett er där borta så kan ni få träffa Oliver snart”, sa hon och drog bak en slinga av hennes bruna hår bakom örat.
”Tack”, sa jag och började gå bort mot några av fåtöljerna med Abigail tätt bakom mig.
Jag satte mig sakta ner i en av fåtöljerna och lika så gjorde Abigail.
”Stressad kvinna”, sa Abigail tyst och nickade bort mot kvinnan som återigen satt och pratade i telefon samtidigt som hon gjorde några gester som man kunde tyda visade att hon var arg.
Jag log stort mot henne.
”Lite så du var när den där läxan skulle..”
”Sluta påminna mig om det där”, avbröt hon mig och slog till mig löst på armen.
Jag skrattade till då hon återigen slog mig fast den här gången i magen.
Kvinnan i receptionen la återigen på men olyckligt nog ringde den igen. Men den här gången tog samtalet ovanligt kort tid. Hon nickade innan hon återigen la på telefonen och vände sig mot oss.
”Oliver är ledig nu. Ta hissen upp till fjärde våningen och leta sedan upp rum 206, där hittar ni Olivers kontor.”, log hon.
”Tack”, sa jag och reste mig upp för att gå bort mot hissen.
”Åh jo! Oliver har varit väldigt stressad på sistone så hans humör kanske inte är på topp, så ta det lite lugnt! Lycka till nu tjejer!”, sa hon.
Både jag och Abigail nickade till svar innan vi sakta gick bort mot hissen och klev in. Jag tryckte på knappen som hade en fyra på sig och hissen började röra sig. När hissen stannat och vi kommit ut granskade jag noga rummet vi kommit till. Det var inte många dörrar så det var inte svårt att se den stora dörren med Oliver´s namn på. Jag gick sakta fram mot dörren och såg en bricka bredvid dörren där 206 stod med stora svarta bokstäver.
”Nu kör vi”, log Abigail.
Jag nickade till svar och knackade lätt på dörren.
”Kom in”, hördes en grov stämma.
Det var andra delen. Kanske lite tråkig del men måste få igång berättelsen. Ursäkta att den här delen blev så konstig med mellanrummen, men det händer någonting med datorn. Får se om jag kan fixa det :s Aja, kanske blir en till del ikväll, återstår att se! :) Någon som har lite feedback? xx
Enchanted by you. ~ Del 1.
Oron bet sig fast i magen när jag åter fick syn på honom. Minerna spolas våldsamt tillbaka, hur han svek mig och fick mig att göra stora misstag. Jag hoppades stort att han inte skulle få syn på mig då jag försökte tränga mig igenom folkmassan, ut på gatan, ut från den idiotiska killen som just nu var i samma rum som jag. Men långt kom jag inte innan jag kände en hand på min axel.
”Taylor.., är det du?”, sa en röst jag tycktes känna igen.
Jag bet mig löst i tungan då jag kom på vem det var rösten hörde till. Jag vände mig om och fick se han stå där.
”Ja.. det är jag”, sa jag och log ett fejkat leende.
”Det var ju inte igår precis”, sa han och försökte dra in mig i en kram, lyckligt nog lyckades han inte.
”Nej det var det ju inte”, sa jag besvärat.
”Hur mår du?”, sa han och försökte le ett charmigt leende.
”Jo det är bra.. Men du jag måste verkligen iväg jag måste..”
”Kan vi inte träffas någon dag?”, avbröt han mig och log svagt.
Dom orden hög tag i mig rejält och drog mig våldsamt tillbaka till tiden då han stod i min dörröppning och frågade exakt samma sak.
Ett år tidigare.
Jag ryste till då ännu än kall vindpust träffade mina bara armar. Jag kollade mig slött omkring i väntan på Abigail som aldrig tycktes komma. Jag bet mig nervöst i läppen när tanken om vad som väntade slog mig. Det var idag jag och Abigail skulle gå till skivbolag efter skivbolag och se om jag kunde få skivkontrakt, precis vad jag hade gjort i 12 års åldern. Ingen av studiorna var intresserad hur många jag än gav en demoskiva där jag hade spelat in när jag sjöng. Så jag la det undan, men nu fem år senare försöker jag igen. Det där skivkontraktet ska bli mitt. Jag ville helst ha med mig min mamma men när hon fick chansen att åka till Paris i tre veckor med pappa kunde hon inte motstå att tacka jag till erbjudandet. Men efter 7 års vänskap med Abigail kände jag mig ändå ganska säker med henne. Jag suckade lättat då Abigail äntligen kom ut ur huset. Jag och Abigail befann oss just nu hos min mormor där vi hade fått chansen att bo dom tre veckorna mamma och pappa var borta eftersom dom vägrade att lämna mig ensam hemma. Jag hade ju Austin men han envisades med att sova hos en kompis och om han skulle få göra det, skulle jag få ha med mig Abigail till mormor!
”Så..”, sa Abigail då hon stod vid min sida utanför grinden som ledde in till den lilla trädgård mormor hade på framsidan av huset.
”Det tog tid”, suckade jag.
”Du vet.. jag visste inte om jag skulle ha håret i en fläta för en gångs skull..”, flinade hon.
”Abigail, du skämtar? Bli lite mer kille, snälla”, sa jag och puttade henne lätt i sidan.
”Du är ju mycket mer kille Taylor”, skrattade hon och puttade tillbaka.
Vi stannade vid den lagom vältrafikerade gatan och kollade oss omkring efter busshåll platsen. Varken jag eller Abigail var inte speciellt vana vid det här stället och hittade därför inte alls bra, vilket var ganska tråkigt eftersom jag alltid velat ha bättre kontakt med min mormor.
”Där!”, sa Abigail och pekade bort mot en skylt en bra bit bort som lyste gul.
Vi började sakta gå mot busshåll platsen eftersom vi visste att det var en stund innan bussen skulle anlända. Buss var inte det bästa fordonet att ta sig runt i Nashville med, men när man har släkt med mycket sysslor får man sköta åkandet själv.
”Nå.. är du spänd?”, avbröt Abigail mina dagdrömmar.
”Jo.. lite. Jag hoppas mest.”, log jag och stannade till då vi var framme vid busshåll platsen.
”Du lever minst sagt på musiken så du måste få ett skivkontrakt”, sa hon och log varmt.
”Abigail..”, log jag och kramade henne.
Abigail betydde verkligen någonting för mig. Vi blev vänner då vi träffades i skolan vid 10 års åldern. Jag var den nya i den gigantiska skolan och jag var minst sagt orolig över att jag inte skulle få några vänner. Men sedan när jag blev placerad bredvid Abigail blev vi vänner med en gång och sedan dess har vi varit jätte tajta. Om jag skulle förlora henne skulle jag förlora halva mig. Hon var alltid stöttande och hade en sådan där rå humor som ändå var jätte kul. Ännu en gång avbröts mina dagdrömmar, men nu av att bussen stannade till framför oss. Vi ställde oss längst bak i kön som hade billdats av ivriga människor som ville på bussen.
”Då åker vi till Nashville”, log Abigail när hon gett pengarna till chauffören.
”Yes!”, sa jag ganska högt när även jag gett pengarna för bussresan.
Då var det här första delen! Nästan igenting stämmer med vad som egentligen hände när Taylor blev känd. Utan allt kommer från min fantasi. Kanske lite tråkigt kapitel men någonstans måste det börja.
Lite om blogg designen, den är inte riktigt klar än men förhoppningsvis är jag klar med den snart.
Nästa del kommer förmodligen imorgon! :) //
