Abigail betydde verkligen någonting för mig. Vi blev vänner då vi träffades i skolan vid 10 års åldern. Jag var den nya i den gigantiska skolan och jag var minst sagt orolig över att jag inte skulle få några vänner. Men sedan när jag blev placerad bredvid Abigail blev vi vänner med en gång och sedan dess har vi varit jätte tajta. Om jag skulle förlora henne skulle jag förlora halva mig. Hon var alltid stöttande och hade en sådan där rå humor som ändå var jätte kul. Ännu en gång avbröts mina dagdrömmar, men nu av att bussen stannade till framför oss. Vi ställde oss längst bak i kön som hade billdats av ivriga människor som ville på bussen.
”Då åker vi till Nashville”, log Abigail när hon gett pengarna till chauffören.
”Yes!”, sa jag ganska högt när även jag gett pengarna för bussresan.

 
Jag kollade mig fascinerat omkring när vi klev ut ur bussen. Visst, jag bodde i Nashville och hade sett samma ställe flera gånger men ändå var jag alltid lika förundrad av staden. Och,  ja.. efter en vecka 40 minuter utanför Nashville får man bli fascinerad när man återvänder. 

”Så vart börjar vi?”, log Abigail och kollade sig omkring.
”Jag har för mig att Nashville Productions ligger ditåt”, sa jag och nickade åt höger.
”Du ’har för dig’?”
”Nej jag vet”
”Varför sa du att du då att du hade för dig?”
”Men gud Abigail, var inte sådan bebis”, skrattade jag och började gå mot hållet jag hade dirigerat oss till.

Byggnaden vi anlände till var stor och några centimeter under taket satt skylten som visade att vi hade kommit
till Nashville Productions.
”Då var vi här”, log Abigail.
Jag nickade till som svar innan jag sakta började röra mig mot dörren som ledde in. Innanför dörren möttes vi av en stor entré. Den var mycket väl utsmyckad. Olivgröna väggar, tavlor här och var med olika kändisar (som jag gissade dom hade skapat) och vita fåtöljer som stod här och var i rummet.  Jag granskade receptionisten som satt bänkad i ett stort trä bås som stod mitt i rummet. Hon verkade minst sagt upptagen när hon irriterat pratade med någon i telefon och rotade runt på skrivbordet som var fyllt med papper. Jag kollade osäkert på Abigail.
”Jag tror hon är klar snart”, sa hon och gick sakta fram till receptionisten.
Receptionisten kollade stressat upp på oss då vi kom fram till disken. Hon sa några snabba ord till personen på andra sidan luren som var väldigt svåra att uppfatta innan och snabbt klickade bort samtalet.
”Hejsan, kan jag hjälpa er?”, sa hon och log ett fejkat leende.
Jag rotade runt i väskan jag hade hängande över min axel och letade ivrigt efter ett papper där Abigail  hade hjälpt mig skriva ner personerna jag skulle ge demoskivan till. Jag suckade lättat när jag lyckades fiska upp pappret.  Jag försökte snabbt tyda hennes snirkliga handstil innan jag kollade glatt på kvinnan som satt i receptionen.
”Jag söker..”, jag kollade ner på pappret för att läsa namnet, ”Oliver.. Pandanf.. Pá.. Åh! Oliver Pandanforth”, sa jag och skämdes lite över min svårighet att uttala namnet.
Receptionisten skrattade till lite och kollade på mig.
”Något speciellt du vill honom? Om du har ett meddelande kan jag skriva upp det här!”, sa hon och kollade ner på datorn hon hade snett framför sig.
”Jag skulle lämna en demoskiva till honom”, sa jag och bet mig nervöst i läppen.
”Okej, Oliver sitter i ett möte just nu.. Du vet han är en mycket upptagen man.”, sa hon. ”Men mötet slutar om fem minuter så sätt er där borta och vänta ni.. Vad är era namn?”, sa hon och tog fram ett blankt papper och penna.
”Taylor..”, sa jag snabbt.
”Efternamn?”, sa hon och skrev ner det jag nyss sagt.
”Swift”
”Okej.. och du?”, sa hon och kollade upp på Abigail.
”Abigail Anderson”, sa hon och log.
”Bra.. som sagt sett er där borta så kan ni få träffa Oliver snart”, sa hon och drog bak en slinga av hennes bruna hår bakom örat.
”Tack”, sa jag och började gå bort mot några av fåtöljerna med Abigail tätt bakom mig.
Jag satte mig sakta ner i en av fåtöljerna och lika så gjorde Abigail. 
”Stressad kvinna”, sa Abigail tyst och nickade bort mot kvinnan som återigen satt och pratade i telefon samtidigt som hon gjorde några gester som man kunde tyda visade att hon var arg.
Jag log stort mot henne.
”Lite så du var när den där läxan skulle..”
”Sluta påminna mig om det där”, avbröt hon mig och slog till mig löst på armen.
Jag skrattade till då hon återigen slog mig fast den här gången i magen.
Kvinnan i receptionen la återigen på men olyckligt nog ringde den igen. Men den här gången tog samtalet ovanligt kort tid. Hon nickade innan hon återigen la på telefonen och vände sig mot oss.
”Oliver är ledig nu. Ta hissen upp till fjärde våningen och leta sedan upp rum 206, där hittar ni Olivers kontor.”, log hon.
”Tack”, sa jag och reste mig upp för att gå bort mot hissen.
”Åh jo! Oliver har varit väldigt stressad på sistone så hans humör kanske inte är på topp, så ta det lite lugnt! Lycka till nu tjejer!”, sa hon.
Både jag och Abigail nickade till svar innan vi sakta gick bort mot hissen och klev in. Jag tryckte på knappen som hade en fyra på sig och hissen började röra sig. När hissen stannat och vi kommit ut granskade jag noga rummet vi kommit till. Det var inte många dörrar så det var inte svårt att se den stora dörren med Oliver´s namn på. Jag gick sakta fram mot dörren och såg en bricka bredvid dörren där 206 stod med stora svarta bokstäver.

”Nu kör vi”, log Abigail.
Jag nickade till svar och knackade lätt på dörren.

”Kom in”, hördes en grov stämma.

Det var andra delen. Kanske lite tråkig del men måste få igång berättelsen. Ursäkta att den här delen blev så konstig med mellanrummen, men det händer någonting med datorn. Får se om jag kan fixa det :s Aja, kanske blir en till del ikväll, återstår att se! :) Någon som har lite feedback? xx